lottaskoja

Senaste inläggen

Av Eva-Karin - 28 november 2015 23:57

Av flera anledningar, för det första att jag inte lär mig hur jag ska instruera folk jag tränar med för att skapa en bra situation för Bell. Och för det andra att jag sen inte kan släppa dessa tankar när jag ska försöka sova. Så nu provar jag att skriva av mig lite här istället så får jag se om det funkar.

Igår hade vi en riktigt bra träningsdag och det gick riktigt bra med hundmöten trots att jag även då missade att instruera ägaren hur hon kunde ha gjort för att underlätta för Bell. Men idag vet jag inte vad jag tänkte (tänkte väll troligtvis inte alls), men skulle iaf ut och gå med samma hundar som igår och en till och tänkte att nu känner väll Bell dem så då kan hon få gå fram lös och hälsa...
Det borde jag ju dock kunnat räkna ut att det inte skulle bli bra. Att möta hundar rakt framifrån är generellt en dum grej som bara blir spänd och konstig och jag undrar när jag ska lära mig! Mycket bättre att gå sida vid sida först. Iaf så släppte jag ut henne ur bilen och vi gick för att hälsa. Såklart blev hon väldigt osäker när tre hundar då bara stod och stirrade och ville fram till henne men de var alla kopplade, så hon skällde lite mot dem och morrade och bet i luften mot dem :( Så jag gick och hämtade Fanny så de fick hälsa på henne och det tog bort fokuset från Bell. Då lugnade Bell sig och Anna kunde släppa sina en och en så de fick hälsa på Bell. Hon var fortfarande spänd och såhär i efterhand så hade det såklart varit bättre om vi bara hade tagit hundarna och gått men nu blev det iaf så att hon fick hälsa först. Och hon var osäker och försökte rymma när Qase gick fram för att hälsa på henne, men kom snabbt över det. Och sen bet hon i luften efter Milo när han ville försöka hälsa. Men men, efter de dåliga förutsättningarna jag gav henne så klarade hon det ändå bra. Och så fort vi började gå så var det inga problem alls.
Men blir så arg på mig själv för det är så himla onödigt och dumt! Hon behöver verkligen bra första möten för att utvecklas och bli trygg och jag misslyckas allt för ofta med detta då jag antingen inte tänker igenom situationen innan eller glömmer bort att ge tillräckligt tydliga instruktioner. Men hoppas på att det ska bli ändring på det nu. Det är klart, allt det här är ju nytt för mig med. Har aldrig behövt tänka på sånt här med Lotta o Fanny för de har alltid skött allt själva utan minsta problem. Men jag tänker iaf igenom allt efteråt och funderar över varför det gick som det gick. Så förhoppningsvis lär jag mig nåt så jag kan göra det bättre nästa gång!

Annars gick vi en riktigt lång promenad (nästan 7,5 km) och det längsta Bell någonsin har gått. Mycket av tiden gick bredvid en bilväg och det blev stundvis lite för mycket för henne och hon blev lite låst på bilarna, men med köttbullar i fickan och trevligt sällskap så tog vi oss ur det och med flera sådana promenader så tror jag snart bilrädslorna försvinner!

Sen ikväll fick vi besök av en kompis till mig som Bell har träffat förut. Jag trodde verkligen inte det skulle bli några problem för möten med tjejer har gått så himla bra. Så gav tyvärr inga instruktioner alls förutom att vi kommer ut och möter dig. Så tyvärr blev Bell väldigt osäker och började skälla och jag fick försöka instruera Emma efter hand vilket bara blev konstigt. När jag analyserade situationen efteråt är det inte så konstigt att det blev för svårt för Bell. Det var för det första mörkt och då är det alltid svårare. Sen var hon väldigt trött efter dagens långpromenad. Sen gick Emma ganska snabbt emot oss i mörkret och jag pratade högt med henne (något jag har märkt skrämmer Bell). Men är ändå lite glad på mig själv. För tidigare i sådana situationer så har jag släppt fram Bell trots att hon skäller och är orolig, men idag backade jag undan. Lyckades instruera Emma något sånär bra och lyckades hyfsat lugna Bell så att hon lugnt och sansat till slut kunde gå fram och hälsa på Emma med hjälp av BAT metoden.
Sen måste jag lära mig att säga till folk att Bell kommer hoppa på dem, för det är hennes sätt att undersöka dem. Men det är inte en signal att hon vill bli klappad som de flesta tycks tro. Hon vill bara lukta och kolla in vem det är.


Så, det var nog de flesta av kvällens tankar. Att bli bättre på att tänka igenom situationer innan. Att ge Bell bästa förutsättningarna för ett lyckande och att hellre instruera för mycket än för lite! Ja det är en hel del krångel nu i början, men det är värt det för att det ska bli bättre sen! Så nu hoppas jag att jag ska kunna sova ?
Och i morgon är det första advent så passar på att bjuda på en bild på min lilla tomte ??

ANNONS
Av Eva-Karin - 27 november 2015 13:35

Har funderat på att skriva många gånger men det har visst inte blivit av av olika anledningar. Iaf så har lilla Bell nu hunnit bli 7,5 månader gammal, hon är ungefär 50 cm hög och väger 14 kg och vi har flyttat tillbaka till Uppsala :)


Jag är så enormt glad för att jag precis innan jag flyttade till uppsala åkte ner till Jessica Mann (motiveradehundar.se) med Bell och gick en "Blygekurs". Jag lärde mig så enormt mycket och har faktiskt ändrat mitt sätt att se på hundar och hunträning väldigt mycket efter den helgen! Önskar verkligen att alla som har hundar med rädslor kunde gå den kursen! För mig kom den även väldigt lägligt (hade förståss varit bra om jag hade gått den ännu tidigare) men jag hann iaf få med mig kunskapen innan vi flyttade till uppsala där vi nu har flyttat in i en lägenhet med massa konstiga ljud och där vi bor i sveriges hundtätaste område med massa människor, cyklister, joggare osv. Utan verktygen jag fick med mig från den kursen så hade jag nog stått ganska handfallen nu. Istället så går nu träningen för det mesta framåt och hon gör enorma framsteg. Det betyder ju tyvärr inte att hon är helt trygg ännu men det känns iaf som det blir bättre och bättre. Och nu när vi har gäster så har det inte varit några problem alls (tidigare var det en av de saker hon hade svårast för, det var när det kom främmande människor hem till oss).


Så bara för att jag ska kunna gå tillbaka senare när jag förhoppningsvis har glömt bort att hon har haft en del av de här rädslorna så skriver jag upp dem nu.

Bilar (har precis idag gjort enorma framsteg där och vi har kunnat stå och prata med en kompis precis brevid en 50 väg utan större problem!)

Cyklar (får mycket och bra träning på de då det är många mountenbikecyklister i vår skog där vi oftast går, hon tycker det är jobbigt eftersom de kommer så fort men kan numera släppa det hysat och vara nöjd med att få leka med mig eller äta godis)

Hundar - Jag hade inte tänkt på det innan utan har tyckt att hon ändå känns helt ok med andra hundar, fram tills jag flyttade till uppsala och vi utsattes för dagliga hundmöten. Då insåg jag hur spänd hon var. Och när jag då tänkte tillbaka så insåg jag att det inte är så konstigt, hon har haft minst 5 tråkiga incidenter med främmande hundar (som har sprungit på henne, som har kommit lösa och skällt på oss i skogen osv) och då räknar jag inte alls in alla de gånger vi har mött hundar som har gjort utfall mot oss på promenaderna som Bell såklart har tyckt varit obehagligt. Så trots att jag har försökt träffa massa snälla hundar så har det nog inte lyckats uppväga hennes spänningar inför första mötet med främmande hundar eftersom hon själv nog mest kommer ihåg de gånger det inte har gått så bra :( Men men, nu har jag iaf tagit tag i det och vi tränar även på det så tycker mig redan se stora framsteg och det känns väldigt skönt!

Joggare- blir som cyklar. Folk som rör sig snabbt mot oss ses som hotfulla. Men även det klarar hon av att släppa hyfsat nuförtiden.

Människor- Äldre, män och barn är läskiga. Men efter vi började med BAT så har hon hälsat på flera äldre män utan problem!!! Ni kan ju gissa hur bra det känns! Längtar tills jag ska träffa min bror nästa gång. Han är en av de som Bell verkligen har varit rädd för och det ska bli så spännande att se vilken skillnad det kan bli när vi Batar mot honom :)

Ljud och ljud förknippade med någon form av rörelse (typ att något trillar)- Hon har blivit väldigt ljudkäslig och tycker många ljud är läskiga (matskålar som råkas dunka in i ett skåp, när man tappar något osv). Men fick många bra tips av Jessica så nu leker vi massa skrammellekar så det känns som det sakta men säkert blir bättre där också).


Träningen har ju inte blivit lättare av att hon har fått genomleva stressen med en flytt samtidigt som det kändes som hon var inne i en spökperiod (skällde på allt som lät när det var mörkt ute, på stubbar i skogen osv). Men nu när hon har fått landa lite så börjar allt som sagt bli bättre. Fast vi kommer säkert stöta på många bakslag igen men jag tänker iaf försöka glädjas åt alla små förbättringar jag kan se! :D


Chattade precis med en vän som också har en hund med rädslor, och det var så skönt att diskutera med någon som förstod. Nu är det många som har sett Bells rädslor. Men det är även många som inte har gjort det. Och det känns så ofta som att jag nu får kommentarer i form av " så farligt ser det ju inte ut att vara", som att allt jag har sagt är en överdrift och jag är nog bara en dålig hundtränare. Så även om jag är så enormt tacksam för alla de gånger hon gör framsteg så att rädslorna inte syns så blir jag ocksåfrustrerad efterom folk då känns så snabba med att döma att allt jag har sagt var en överdrift. Vilket jag egentligen bara borde vara tacksam över att de tycker, för det betyder ju att jag har lyckats göra stora framsteg med min hund. Så det kanske egentligen bara speglar mig att jag tycker det är jobbigt när jag känner att jag inte blir trodd, varför måste jag ständigt vilja ha bekräftelse på att alla tycker jag gör rätt. De kan väll få tro vad de vill?

Men men, det kanske är för att för varje framsteg som hon gör så ligger det enormt mycket jobb bakom och det är många förutsättningar som klaffar när det funkar. Oftast är det när hon träffar hundar hon gillar och som hon blir distraherad av och klarar därmed att strunta i det hon annars tycker är väldigt obehagligt osv. Men när folk då tycker att, nä men det där var väll inte så svårt, så tar det liksom bort allt jobb jag har gjort och får mig att känna mig dålig. Men ja, jag hade inte heller kunnat föreställa mig att någon kunde ha problem att bara möta folk på en promenad eller gå brevid en bilväg innan jag fick Bell.

Och det där med att hon inte tycker att grejer är så farliga när vi går med andra är något jag tror jag ska försöka utnyttja! Det var bara därför som promenaden idag som var brevid en väg gick så enormt bra!


Jaja nu har jag gnällt av mig lite känns det som. Iaf så är jag enormt glad över min lilla Bell, hon är en så otrligt härlig hund på så många vis och jag är övertygad om att hon gör mig till en bättre hundtränare!


Annars så har vi hunnit träffa får två gånger till, en gång hemma hos Eva Karlsson där vi hade en liten syskonträff. Det var verkligen kul att träffa alla igen och de har verkligen växt! Bernie var en fröjd att se i fårhagen och fick mig verkligen att längta tills jag och Bell tar tag i vår träning :) Bell kändes ofokuserad första passet och jag hade svårt att få henne att göra nåt vettigt, men efter att hon hade fått gått lite med Eva så kunde jag gå med henne andra passet och då gjorde hon massa fina saker! Härlig känsla!


Och i onsdags var jag med Felicia till deras träingsfår. Det blev en helt ny utmaning då de fåren var väldigt tröga och itne villle flytta på sig. Bell blev frustrerad och osäker tror jag och ville göra utfall och slällde på dem. Men efter lite klurande och hjälp av Ila och felicia så lyckades vi få dem att gå för henne och då kom den lilla fina vallhunden fram igen. Så ska förhoppningsvis följa med Felicia lite fler gånger och då vet vi lite mer hur vi ska göra :)


   




ANNONS
Av Eva-Karin - 28 september 2015 18:29

Ja så känner jag ofta efter promenaderna med Bell nuförtiden (dock inte alltid för vi har våra motgångar ibland oxå). Men idag har vi till exempel passerat förbi två barn i 4-5 års åldern som till och med kom fram rakt emot oss för de var så nyfikna på Bell (lyckades dock backa lite lägligt så vi fick ett par meter emellan så att jag själv sen kunde reglerar avståndet när Bell blev tryggare), vi har passerat män som kommit gående och cyklande i rask takt, barn på cykel, mamma med barnvagn osv. Och visst ser jag på henne att hon blir lite spänd ibland när de kommer för nära, men hon har klarat att skvallra sig igenom alla dessa möten. Och bland det bästa av allt, det sprang ett barn en bit framför oss över en stor parkering, då tittade hon först på barnet och sen bara släppte hon det med blicken och fortsatte gå :D Det kanske inte låter som en så stor grej i era öron men för mig är det så jag vill dansa en glädjedans :D


Och jag har nu i stort sett flyttat till mina föräldrar under sista delen av praktiken för det är så himla tacksamt att ha en mamma som hjälper mig med hundarna. Så det innebär att vi nu dagligen möter folk och två av våra små promenadslingor går hysat nära bilvägar, och nu kan hon springa lös och obrydd trots att det åker bilar på vägarna och det är bara om det kommer någon stor lastbil som hon reagerar och då gör hon det genom att springa till mig och få en godis så det känns ju väldigt fungerande :D


Och är så evigt tacksam mot min mamma som hjälper mig med hundarna! För det mesta så har hon Lotta och Fanny hemma på dagarna så att jag bara kan ha med mig Bell. Så det ger mig en chans till massa kvalitetstid ensam med henne och fokusera bara på henne och det är verkligen guld värt!


             

Av Eva-Karin - 8 september 2015 20:54

Ja de verktygen jag har fått för att jobba med Bells rädslor har börjat ge lite resultat och hon känns nu som hon börjar kunna hantera situationer som hon förut inte hade kunnat. Nu var vi till exempel precis ute för att kvällskissa och gick då förbi ett grannhus där grannen satt gömd i häcken och letade efter mördarsniglar, det var skymning och bell tyckte såklart det var läskigt. Men efter att ha skällt två gånger (jag stannade och bara väntade), så tystnade hon och tittade upp mot mig och jag kunde belöna med att ge mer avstånd till det läskiga och massa god skinkost. Sen kunde vi gå närmare grannen och hon valde ändå att ha kontakt med mig och vi kunde därefter gå därifrån med en positiv känsla :) Och det är sånt jag upplever att hon växer på, när hon kan gå från att tycka att det är obehagligt till att tycka att det är helt ok :)


Hon är ju med på jobbet varje dag och där blir det mycket träning, hon får vara med i lunchrummet när vi fikar och på lunchen och det blir mycket träning då det hela tiden kommer och går folk. Men där börjar hon kännas äldigt trygg och det är härligt. Och på lunchrasten är det ju bara att försöka ta tillvara alla träningsmöjligheter då vi möter massa hundar och människor som går runt samma motionsslinga, om det är för trångt så jag vet att det kommer bli för svårt så lyfter jag bara upp henne och går förbi (utan att prata med henne eller göra nån grej av det), och sen när vi har passerat så sätter jag ner henne och vi fortsätter gå som vanligt. Och det har fungerat väldigt bra, fast snart blir hon nog för tung men då hoppas jag ha kommit så lång i vår träning att hon klarar att passera på marken :)


Var precis ute med mamma och körde ett skvallerträningspass där hon kom gående längs gatan med Ike (som jag passar ett par dagar), tänkte det var bra att passa på när vi har en relativt okänd hund här hemma. Och när hon väl hade fattat vad jag ville så var hon helt grym på att ta kontakt med mig och vi kunde mötas rätt nära. Så nu ska jag försöka få till ett par riggade pass med både människa, människa med hund och människa med cykel. För det känns som hon behöver de här riktigta träningspassen där allt lyckas  för att vi ska kunna lyckas även i verkligheten där inte allt blir lika tydligt.


Iaf så är det mycket träningstankar och tankar på vad som har blivit fel och vad jag kan göra bättre som snurrar konstant i mitt huvud nuförtiden, men det är bra för det är via reflektion som bra träningstankar utvecklas :)

Bell har känts trött stora delar av dagen idag (träffade Anita och Busy och tränad/fick hjälp igår så det tog nog på krafterna), men nu på kvällen var hon pigg och busig så vi körde ett litet träningspass också. Och eftersom det har blivit slarv med både träning och filmning så betsämde jag mig för att filma också. SÅ här kommer även ett helt oredigerat filmklipp från delar av vår lilla träning.


Av Eva-Karin - 3 september 2015 18:45

Ja just nu känns det som det går bättre och bättre med Bell, hon har blivit betydligt mognare och är därför lättare att kommunicera med, jag har fått fler verktyg och tydligare ideer på hur jag ska hantera henne och omgivningen och det känns som att för varje positivt möte så växer självförtroendendet lite till. Så just nu har vi det med andra ord väldigt bra och jag njuter av tiden med min lilla valp (4,5 månader och 11,4 kg igår). Att hon har haft lite"problembeteenden" gör bara att lyckorus uppstår desto oftare nu när vi hamnar i svåra situationer som går bra. Så just nu vandrar jag på moln ganska ofta ;)

Men försöker samtidigt förbereda mig för att vi troligtvis kommer ha dagar/perioder när träningen även går bakåt, och att jag inte ska låta världen rasa samman för det utan även då försöka tänka positivt (tycker dock att det är lättare sagt än gjort och har lätt för att deppa ihop helt om träninge med hundarna går dåligt).


Förra veckoslutet spenderade vi i härliga Sveg tillsammans med Elin och hennes hundar och får. Eftersom Fanny har hållt så bra och inte visat tecken på att bli stel eller få ont trots en hel del spring så har hon faktiskt fått valla i helgen. Och jisses vad den tjejen hade mognat på det här året när hon knappt har fått träna nåt alls och absolut inte vallat. Nu hade hon både ett fokus och en stil som hon verkligen inte har haft innan och jag fick släpa ur henne ur fårhagen första dagen. Så himla rolig att träna med!! Och så jäkla häfig känsla, fattar inte var hon plockade fram den där koncetrationen ifrån!


Bell har fått gå ett litet pass varje dag hon också. Och med elins guidning och hjälp så har det känns riktigt riktigt bra! Hon är helt klart tänd och första passet lät jag henne mest gå (släpa mig) efter fåren och det blev lite rusningar och tok (hon gick i lina såklart så det var ju lätt att stoppa!) men hon gick stundvis riktigt riktigt fint! men efter det så lät jag henne tänka innan jag lät henne gå framåt och då började hon erbjuda små flanker och gick betydligt mer fokuserat mot fåren. Så sista dagen kunde hon gå omkring riktigt fint där inne, både lite rakt mot djuren, hålla dem lite mot staketet och även flanka lite så vi fick ut dem igen. Har en del filmat så får väll se om jag vågar lägga ut nåt sen ;)


Den svåraste utmaningen var dock att Elin bor i en lägenhet mitt inne i sveg, så varje rastning har vi mött människor i alla dess former, på cyklar, i bilar, med hundar och med barnvagnar osv. Ibland har det blivit för svårt och hon har blivit rädd och skällt. Men de allra flesta gångerna har det gått bra och hon har nu börjat fatta galoppen med skvallerträningen och klarar då att folk passerar förbi riktigt nära utan några större problem :D


Nu i veckan har hon varit med en hel del på jobbet och det kommer hon få fortsätta med för det är så himla nyttigt, där är hundar som skäller, folk som rör sig, bilar och hästar och allt möjligt. Och jag tror att hon verkligen har nytta av daglig träning! Jag har även på två av lunchpromenaderna där lyckats gömma mig i skogen när hon har varit lös och sprungit lite för långt, så hon har då inte hittat mig på en gång utan har hunnit bli lite rädd innan, så nu jäklar håller hon koll på mig vill jag lova!


Och vi har även fått tillbaka träningsglädjen, nu kan hon både runda träd och "leta efter katter" i träd. Och eftersom vi började en kurs i tisdags där kursledaren bland annat vill att vi lär in ligg så är det väll på hög tid att nu lära in det också :)


Nu blir det en bildbomb från dagarna i sveg som mest fylldes av vallning och ätande av godsaker ;)


 


                                                    

Av Eva-Karin - 25 augusti 2015 15:08

Ja idag är det en ny dag, och efter en god natts sömn och en privatlektion för Jessica Johansson (game on dog) så känner jag mig återigen fylld av träningsinspiration och framtidstro med min valp. Det var nog det faktum att hon backade så mycket i träningen igår (bland annat vallandet av bilar), som gjorde att allt återigen helt plötsligt kändes hopplöst.


Men vi har verkligen haft en underbar vecka i Halmstad. Min syster och hennes man har köpt en helt underbar gård där vi bara har hängt och njutit, och har det blivit för varmt så har vi gått ner och badat i bäcken :) Helt perfekt.


Och när Kitty har varit ledig så har vi åkt på diverse utflykter med hundarna, till sjöar och skogar och förståss till havet. Och jag har även bott hemma hos Kitty och hennes syster och de bor på en stor bondgård, så där har Bell fått massa träning med nya hundar, hästar, traktorer och människor :) Och hon har nu även simmat för första gången i sitt liv. Hon kom i två gånger men tyckte inte direkt det var roligt så sen satt hon kvar på stranden medan vi andra badade klart :)


Det Jessica och jag gjorde upp som en träningsplan framöver är att jag ska träna efter BAT metoden som jag hade tänkt, men att Bell också ska få träna massor av skvallerträning (något jag har försökt men egentligen inte riktigt vetat hur man gör). Så hon gick igenom lite teori och så fick vi börja träna. Och hon fattar snabbt den lilla fröken! Och hon klarade både ett gäng killar, en man med hund, bilar och cyklar som rörde sig ca 40 meter bort och som bara råkade gå förbi medan vi tränade (de var inte planerade utan det var egentligen Jessica som gick omkring och som vi tränade att skvallra på men de råkade bara komma).

Och enligt Jessica så blir de flesta hundar betydligt tryggare med sin omgivning när de får en uppgift (i detta fallet alltså att ta och hålla kontakten med mig). Och jag ska be alla vi möter och umgås med att de ignorerar Bell, för då blir hon ju som jag beskrivit tidgare både lugn och trygg. Och när hon känner sig helt trygg med det så kan man i så fall börja jobba vidare på att hon ska ta kontakt.


Så just nu ska jag försöka få lite medhjälpare och köra kontrollerad träning. Med människor som går, med cyklar och med bilar osv. Och det känns så himla bra att äntligen ha en plan!! Sen är det ju bara inse att det kommer ta tid, det kommer krävas mycket träning och en del anpassning på proemnader och i vardagen som jag tidgare inte har behövt tänka på och det blev inte precis den valpen jag hade tänkt mig. Men jag tycker så enormt mycket om min lilla valp och hon har många sidor jag verkligen gillar. Så jag hoppas och tror att det ändå kommer bli bra och vara värt allt slit till slut :)

Och jag ska även börja läsa den andra boken jag fick låna av Jessica, släpp kontrollen lös, tror jag den heter. Så kan jag säkert plocka med mig lite godbitar från den också :)



Avslutar med lite bilder från sista dagen i Halmstad :)


 

                       

     

 

Av Eva-Karin - 24 augusti 2015 20:38

Ja nu har det gått en stund sen sist jag skrev och en hel del har hänt. Jag skickade iväg Bell till Ann i en vecka för miljöträning. Och sen har vi spenderat en semestervecka i Halmstad. Hade tänkt skriva om hur härligt vi har haft det och hur underbart livet är. Men just nu känns det inte så. Livet är inte alltid en dans på rosor och om så bara blir för att kunna gå tillbaka och läsa om det senare (när detta förhoppningsvis är glömt) och för att få skriva av mig lite tankar nu så jag förhoppningsvis kan sova bättre inatt så tänkte jag skriva om några av de tankar som har snurrat i mitt huvud de senaste veckorna.


Det började nog med att jag pratade i telefon med en nära vän, och efter att ha diskuterat alla Bells mindre stabila sidor så konstaterade hon helt utan värdering att hade det varit hon som hade fått en sån hund så hade hon lämnat tillbaka henne. Ojdå tänkte jag, den tanken hade inte ens slagit mig. Men efter det så har den tanken då och då gjort sig påmind och gett mig ett par sömnlösa nätter. Bland annat så slog det mig när jag lämnade bort Bell. Jag trodde att jag skulle sakna henne jättemycket. Men det gjorde jag inte (jobbade iof sju dagar av sju möjliga men ändå), det tog typ fem dagar innan jag ens kände något som kunde liknas vid saknad. Jag mest bara njöt av att ha mina två vuxna välanpassade hundar. Och det fick mig att inse vilken spänning jag hela tiden går runt med när jag har Bell, alltid måste hon passas (det måste såklart vanliga valpar också), men när vi är ute så måste jag ha stenkoll på henne och omgivningen, för antingen så vallar hon saker eller så är hon rädd (eller både och). och utan en riktig plan för hur jag skulle kunna hantera något av problemen så kändes det väldigt hopplöst och oövervinerligt.


Men när jag hämtade henne hos Ann så kände jag ändå att hon har många sidor jag verkligen gillar i en hund, hon är gosig, hon håller sig bra där jag är (något jag inte är bortskämd med från Fanny) osv. Så det är klart att jag ska ha kvar henne. Och på vägen mellan Uppsala och halmstad så åkte jag förbi och hälsade på Jessica (motiveradehundar.com) i jönköping. Och Jessica är nog den enda person jag känner som har haft en rädd hund som hon har lyckats få trygg med människor (och då snackar vi rädd på en betydligt mycket högre nivå än Bell).  så jag passade på att pumpa henne på tips. Och fick med mig två böcker och massa värdefulla tips. Så äntligen kändes det som jag var taggad på att träna och som jag hade en plan! Härligt!! BAT heter metoden jag har tänkt träna efter, så det är bara att googla om  man är intresserad. Orkar inte förklara vad den bygger på just nu.


Iaf så kändes det som att träningen gick snabbt framåt i början av veckan och vi har tränat mot människor, höns och hästar :) Men det kräver mycket av oss båda och att vi har full fokus. och idag insåg jag även vikten av att lära henne att gå i koppel, detta har jag tyvärr inte tagit tag i tidigare så hon har fått en hel del belöning (självbelönande) i att släpa mig framåt när hon går i koppel. Det gör att hon blir så fokuserad på att ta sig framåt att hon inte tittar på vad vi möter och rätt som det är så kommer vi för nära något hon är rädd för och hon går över tröskeln och börjar morra och skälla. 

Och idag är jag verkligen inte på topp, mensvärk och lättirriterad är nog bara förnamnet,  men när hon idag på hemvägen vallade bilar som en idiot, och jag lyckades inte bryta henne på ett bra sätt vare sig med tillsägning eller godis (och hon hade blivit så himla mycket bättre på detta innen!) då började den där känslan av hopplöshet komma krypande igen. Kanske hon hade passat bättre hos någon annan och att jag inte borde ha valp? Just nu känns det iaf inte som jag klarar av henne utan det slutar med att jag blir irriterad och frusterarad när jag inte lyckas nå fram till henne och sen när jag har lugnat mig så blir jag bara ledsen över att jag troligtvis förstör vår relation.


Och vet inte heller varför men min träningslust har varit näst intill obefintlig med Bell, skulle tro att mycket av glädjen har försvunnit i och med att hon har så mycket annat som är viktigtare att träna. Men nu när jag har försökt träna med henne i veckan så har hon ingen koncetrationsförmåga alls, försöker jag klickerträna så går hon iväg och börjar pyssla med annat eller går och lägger sig, och det känns också som ett stort nederlag när det inte ens är kul att träna :( Men det här förstår jag att det enbart beror på mig och bristande träningen. Men jag tycker ändå det känns jobbigt när det adderas till allt det andra.


Vallandet av andra hundar jobbade Ann och Emelie till stor del bort under veckan där. Men i svåra situationer ex nya hundar, hundar vid vatten eller hundar som springer fort så faller hon lätt tillbaka så jag måste fortfarande vara på henne hela tiden. Men nu funkar det iaf bra med mina när vi bara är ute på vanliga promenader....


Annars tycker jag hennes rädsla är lite svår att förstå sig på. Att kvinnor och tjejer går bra i de fleata fall är bara att konstatera, det är män, barn och äldre samt kvinnor som rör sig mot oss och som jag inte hälsar på som är läskiga. Vi har åkt tåg, och där satt vi i en kupe mitt emot en främmande kille och massor av folk som gick av och på och hon bara tittade lugnt på alla och sov mest, vi kan gå på stan eller på andra ställen där det är mycket folk, där är hon inte rädd för dem och de kan komma fram och prata med mig utan problem (men inte med henne), men hemma och på lite mer öde ställen (som igår när vi var på stranden), då är alla människor som kommer läskiga. Vi var hos farmor och farfar idag. Hade ingen möjlighet att be dem komma ut så jag kunde köra BAT träning mot dem så tog bara med henne in, hon skällde en gång på farfar precis när vi kom in, men efter att jag bad dem ignorera henne så kan hon ganska obrytt springaomkring runt dem, tills de försöker få kontakt med henne, då blir hon osäker igen. Men så fort de ignorera henne igen så fortsätter hon greja som vanligt.


Åh jag blir bara så ledsen av att hon ska vara rädd för människor, det blir verkligen ett stort handikapp! och hon är ju en ganska trygg hund i övrigt. På väg in till farmor och farfar till exempel så var vi tvugna att passera förbi en stor tryckmotor (det var gubbar som spolade taket) och som det sprutade vatten ur och den brummade nåt förfärligt och vi hade max två meter att gå vid sidan om, men det var till exempel inga problem alls....



Aja, inte blev jag något klokare av det här skrivandet, idag hjälpte det helt enkelt inte och jag känner att jag inte har lyckats förmedla det jag hade tänkt heller. Men just nu är det helt enkelt bara väldigt jobbigt att ha valp :( Men i morgon känns det säkert bättre och då ska vi även ta en provatlektion för Jessica Johansson (game on dog), så hoppas på att känna mig betydligt mer peppad i morgon. För just nu har jag tappat både lusten att ha valp och självförtroendet som hundtränare...

Av Eva-Karin - 8 augusti 2015 09:17

Jag hinner visst inte uppdatera så ofta som jag hade önskat... Nu har Bell hunnit fylla 15 veckor (8,7 kg) och 16 veckor (9,6 kg).

Förra torsdag-Söndag var vi i Uppsala på Windanns kennelläger. Och det blev väldigt trevliga dagar i härligt sällskap! Och väldigt nyttig miljöträning för lilla Bell!

Det blev mest vallning om dagarna, så Fanny var bara med och tittade på. Men bell fick vara inne två vändor hos fåren. OCh det tog inte lång tid för den lilla fröken att tända på får vill jag lova. Så nu är det bara att vänta på att hon ska växa till sig så vi kan påbörja riktigt träning!! Åh gissa om jag längtar!


Annars har vi fortfarande en hel del bekymmer med rädslor. Numera går nästan alla hundvana tjejer/kvinnor bra. Så på jobbet och så är det inga problem alls ochd et var det inte på kennellägret heller (däremot när främmande kommer hem till oss så är hon väldigt skeptisk först). Men män, barn och äldre är fortfarande läskiga. Och jag känner mig som världens sämsta hundägare men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra när hon blir så rädd. Jag vet inte hur jag ska instrurera personerna vi möter att göra eller hur jag själv ska göra så det känns lite som jag troligtvis bara gör det värre. Så på måndag får Bell åka en vecka till Fannys uppfödare på miljöträning! Så kan jag även bolla med henne sen hur jag ska göra. Känns lättare när någon annan också har sett hur hon reagerar. Förhoppningsvis så kommer hon även en bra bit på vägen att bli tryggare också då eftersom Ann har både barn och män i sitt liv ;) Och sen börjar vi på en valpkurs och där kan jag förhoppningsvis också få massa tips!


Sen så vallar hon i stort sett allt som rör sig (utom fåglar och insekter som hon jagar istället:P ). Även detta är ju nytt för mig då Fanny aldrig har gjort något sådant. Men antar att det egentligen är vad som kan kallas normalt hos en BC? Sen funderara jag på om hon kan ha tagit till vallningen som ett sätt att hantera sin rädsla? Har ingen aning om om det kan vara så men tanken slog mig. För hon var ju egentligen väldigt rädd för bilar när hon började valla dem. Och nu i takt med att den rädslan har släppt så tycker jag även vallandet har blivit mindre (men sen tränar vi ju såklart på det också så det kan ju även vara därför det är mycket bättre). Och annat hon vallar så som cyklar och även personer vi bara möter som går rakt emot oss är hon ju även väldigt rädd för. Sen vallar hon ju andra hundar också så fort de springer, men där finns det ju ingen rädsla inblandad såklart. Och det tror jag att jag har bestämt mig för att strunta i att försöka få bort. Känns som ett för stort projekt när vi har så mycket annat som är viktigare att träna på.

Men ni som har haft BC, hur har ni gjort när de vallar saker de inte ska/får valla?


Avslutar med lite bilder från kennellägret :)


Bell med mormor och mamma: Lika fotogena alla tre :P

      



Härlig morgonträngsel i köket

   


Bell vallar

     




De som var med på lördagen

   

 


BC tv ;)


   



Bells söta syster Busy

 





Presentation

Wenari's Lille Lotte

   Lotta är min första egna hund och en dröm som äntligen gick i uppfyllelse. Jag har längtat efter hund så länge jag kan minnas och Lotta är nog den bästa hund jag någonsin kunnat få. Hon var nästan 1,5 år när jag fick henne, men jag jobbade då på kenneln jag köpte henne från så har känt henne sedan hon var valp. Och bättre golden finns inte, hon är min trogna vän och stöd i livet. Hon följer med på alla upptåg och anpassar sig till vad vi än hittar på. Hon älskar att bara får vara med och om någon dessutom vill klappa henne är lyckan gjord.

WindAnn's Fanny

       

Fanny är född 2010-10-11 och flyttade in hos oss när hon var ca 3 månader. Det var kärlek vid första ögonkastet och hon förgyller fortfarande varje dag genom att bara finnas vid min sida. Sover hon blir jag varm ända in i själen för att hon är så söt och är hon vaken hittar hon oftast på något roligt upptåg som får mig att skratta. Hon är världens bästa träningskamrat vilken sport vi än väljer att prova på. Alltid lättlärd och älskar att träna. Bättre hund går inte att få!

Följ bloggen

Följ lottaskoja med Blogkeen
Följ lottaskoja med Bloglovin'

Senaste inläggen

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Fråga mig

2 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se