Hade tänkt skriva ett långt inlägg om denna underbara man som nu har tagits från oss. Men ingenting jag skriver känns bra nog. Jag kan inte beskriva hur stor saknaden är och jag kan inte förstå att jag aldrig mer ska få träffa denna underbara snälla människa. Jag känner mig som ett litet barn som ännu inte kan förstå att döden är så slutgiltigt. Känns som att han fortfarande finns där hemma hos mormor och allt är som vanligt, och så plötsligt slår det mig att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Och då kommer tårarna, gång på gång på gång. Sen går det att förtränga sorgen och tankarna en stund och vardagen tar över, och sen kommer det igen, insikten om att världens bästa morfar inte längre finns. Kommer aldrig få höra honom skratta eller jubla, så som bara han kunde. Allt känns helt ogreppbart och jag kan inte ens förstå hur vi ska kunna fira jul utan honom. Men hoppas du får vila i frid kära älskade morfar, du har gett oss så mycket kärlek och så många goda minnen och jag kommer för alltid att älska och minnas dig som den underbara man du var!

Idag har min mamma och morbror gjort något oerhört starkt. De har själva hållit i hela minnesstunden i kyrkan, för det var så min morfar önskade att det skulle vara. De har hållit så vackra tal och pratat om så många fina minnen och  jag är så imponerad och stolt över hur fint de gjorde det och hur starka de är! De lyckades förmedla allt det jag inte kunnat skriva, hur han var som person, som man, som far och som morfar och vilket tomrum han har lämnat efter sig! De lyckades verkligen ge min morfar det finaste avsked man kan tänka sig.