I torsdags trodde jag att jag skulle förlora Lotta...

Jag var ute och gick med henne och Ninja (som jag passar) på morgonen och vi var på väg hemåt när det hände. Lotta gick en bit in i skogen och jag ropade på henne. Då kommer hon i full fart som hon brukar och när hon var kanske ca fem meter ifrån oss så tog hon sats och hoppade över en gammal rotvälta som låg i hennes väg,hon måste dok ha missat att se sig för för mitt i hoppet så träffades hon av en pinne rätt i bröstkorgen.  Jag som inte tittade så noga på när hon sprang mot mig ser liksom i ögonvrån hur hon fastnar på pinnen och hör hur hon skriker (den synen och det skriket kommer nog ge mig kalla kårar en lång tid framöver!). Sen ramlade/tog hon sig ner från pinnen på något vis och tog två haltande steg mot mig med högerbenet i en konstig utåtroterad vinkel. Sen bara la hon sig ner och gnydde och såg sådär hjälplös ut som bara Lotta kan. Jag bara skrek av ren skräck. Jag trodde verkligen att hon skulle dö där och då och att hon hade punkterat en lunga eller en artär. Jag sprang fram till henne och kollade såret och ser att det iaf inte blöder så mycket. Men jisses vad hon har ont, och jag vill bara sätta mig ner och börja gråta, men inser ju att vi måste ha hjälp. Som vanligt så har jag ju dock inte med mig någon telefon. Så börjar helt sonika att bara skrika på hjälp samtidgt som jag förösker samla mig tillräckligt för att komma på hur jag ska lösa det på bästa sätt. Inser efter en liten stund att jag inte kommer få någon hjälp på det viset. Så inser att jag måste försöka få med mig Lotta hem till bilen. Men hon vägrar att ens resa på sig så jag bär henne så skonsamt jag bara kan (inte lätt när hon väger 24 kg vill jag lova), och stackars Lotta försöker sprattla och komma loss för det gör säkert svinont när jag bär henne. Men jag var bara tacksam att hon iaf inte högg efter mig. Efter en liten stund så möter jag iaf en klasskamrat på stigen och hon hade som tur var en telefon. Så jag la ner Lotta och kunde ringa tll Camilla som tar min bil och kommer ut och möter oss i skogen, så nära hon kan. Lotta var fortfarande extremt smärtpåverkad och vägrade fortfarande att gå själv, men eftersom min klasskompis hade två egna hundar med sig så bad jag henne bara ringa djursjukhuset och säga att vi kommer och lyfter upp Lotta och fortsätter bära henne. Efter ett tag börjar hon dock sprattla så illa att jag måste sätta ner henne, och sen går hon väldigt haltande och långsamt själv den allra sista biten fram till bilen.

Sen har vi ju som tur är bara ett par minuter ner till djursjukhuset. Och väl där fick vi komma in ganska så fort. Men det var hemskt att se Lotta, hon slöt sig liksom bara i sig själv och blev helt apatisk. All glädje och glöd försvann ur henne och hon bara låg. Efter en första undersökning av veterinär och lite smärtlindring så fick vi gå ner på röntgen. Den visade lite luft i thorax men inga stora tecken på blödingar eller punktion. Lotta vägrade dock att böja högerbenet, troligtvis på grund av smärta, så veterinären var lite orolig för nervskador och att hon skulle gå in i chock. Så de la en kanyl och tog lite blodprover och sen tog de med henne ner till IVA för att hälla i henne lite dropp innan en operation där de kunde bedöma omfattningen av skadorna.

De var några riktigt långa timmar efter det vill jag lova, att bara sitta hemma och vänta på att telefonen skulle ringa så jag fick veta hur operationen hade gått. När veterinären äntligen ringde och talade om att operationen gått bra och allt såg ok ut och bedömdes läka går det inte ens beskriva lättnaden jag kände! Efter det fick hon spendera nästan ett dygn till på djursjukhuset, för hon var väldigt trött efter operation och hade väldigt ont. Som tur var så hade jag en klasskompis som jobbade den kvällens å hon höll mig uppdaterad med bilder och info!

Nu är Lotta hemma sen ett par dagar och mår ganska så bra. Tror hon har lite ont i vissa lägen men hon får smärtlindring och antibiotika och jag tog precis bort dränet som hon hade. Men jag är bara så evigt tacksam att det gick så bra som det gick! Att stå och se sin hund ha så ont och tro att hon ska dö är nog det värsta jag har varit med om i mitt liv. Jag kände mig så totalt hjälplös för det fanns inget jag kunde göra där och då för att göra det bättre. Jag hade svårt att sova i flera nätter efter olyckan för jag kunde bara se bilderna av henne när hon fastnade på pinnen och sen haltade emot mig när jag försökte sova. Men nu när jag ser att hon börjar må bra igen så börjar de bilderna suddas ut allt mer. Min underbara lilla hund!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av flera anledningar, för det första att jag inte lär mig hur jag ska instruera folk jag tränar med för att skapa en bra situation för Bell. Och för det andra att jag sen inte kan släppa dessa tankar när jag ska försöka sova. Så nu provar jag att skr...

Har funderat på att skriva många gånger men det har visst inte blivit av av olika anledningar. Iaf så har lilla Bell nu hunnit bli 7,5 månader gammal, hon är ungefär 50 cm hög och väger 14 kg och vi har flyttat tillbaka till Uppsala :)   Jag är s...

Ja så känner jag ofta efter promenaderna med Bell nuförtiden (dock inte alltid för vi har våra motgångar ibland oxå). Men idag har vi till exempel passerat förbi två barn i 4-5 års åldern som till och med kom fram rakt emot oss för de var så nyfikna ...

Ja de verktygen jag har fått för att jobba med Bells rädslor har börjat ge lite resultat och hon känns nu som hon börjar kunna hantera situationer som hon förut inte hade kunnat. Nu var vi till exempel precis ute för att kvällskissa och gick då förbi...

Ja just nu känns det som det går bättre och bättre med Bell, hon har blivit betydligt mognare och är därför lättare att kommunicera med, jag har fått fler verktyg och tydligare ideer på hur jag ska hantera henne och omgivningen och det känns som att ...