Ja nu har det gått en stund sen sist jag skrev och en hel del har hänt. Jag skickade iväg Bell till Ann i en vecka för miljöträning. Och sen har vi spenderat en semestervecka i Halmstad. Hade tänkt skriva om hur härligt vi har haft det och hur underbart livet är. Men just nu känns det inte så. Livet är inte alltid en dans på rosor och om så bara blir för att kunna gå tillbaka och läsa om det senare (när detta förhoppningsvis är glömt) och för att få skriva av mig lite tankar nu så jag förhoppningsvis kan sova bättre inatt så tänkte jag skriva om några av de tankar som har snurrat i mitt huvud de senaste veckorna.

Det började nog med att jag pratade i telefon med en nära vän, och efter att ha diskuterat alla Bells mindre stabila sidor så konstaterade hon helt utan värdering att hade det varit hon som hade fått en sån hund så hade hon lämnat tillbaka henne. Ojdå tänkte jag, den tanken hade inte ens slagit mig. Men efter det så har den tanken då och då gjort sig påmind och gett mig ett par sömnlösa nätter. Bland annat så slog det mig när jag lämnade bort Bell. Jag trodde att jag skulle sakna henne jättemycket. Men det gjorde jag inte (jobbade iof sju dagar av sju möjliga men ändå), det tog typ fem dagar innan jag ens kände något som kunde liknas vid saknad. Jag mest bara njöt av att ha mina två vuxna välanpassade hundar. Och det fick mig att inse vilken spänning jag hela tiden går runt med när jag har Bell, alltid måste hon passas (det måste såklart vanliga valpar också), men när vi är ute så måste jag ha stenkoll på henne och omgivningen, för antingen så vallar hon saker eller så är hon rädd (eller både och). och utan en riktig plan för hur jag skulle kunna hantera något av problemen så kändes det väldigt hopplöst och oövervinerligt.

Men när jag hämtade henne hos Ann så kände jag ändå att hon har många sidor jag verkligen gillar i en hund, hon är gosig, hon håller sig bra där jag är (något jag inte är bortskämd med från Fanny) osv. Så det är klart att jag ska ha kvar henne. Och på vägen mellan Uppsala och halmstad så åkte jag förbi och hälsade på Jessica (motiveradehundar.com) i jönköping. Och Jessica är nog den enda person jag känner som har haft en rädd hund som hon har lyckats få trygg med människor (och då snackar vi rädd på en betydligt mycket högre nivå än Bell).  så jag passade på att pumpa henne på tips. Och fick med mig två böcker och massa värdefulla tips. Så äntligen kändes det som jag var taggad på att träna och som jag hade en plan! Härligt!! BAT heter metoden jag har tänkt träna efter, så det är bara att googla om  man är intresserad. Orkar inte förklara vad den bygger på just nu.

Iaf så kändes det som att träningen gick snabbt framåt i början av veckan och vi har tränat mot människor, höns och hästar :) Men det kräver mycket av oss båda och att vi har full fokus. och idag insåg jag även vikten av att lära henne att gå i koppel, detta har jag tyvärr inte tagit tag i tidigare så hon har fått en hel del belöning (självbelönande) i att släpa mig framåt när hon går i koppel. Det gör att hon blir så fokuserad på att ta sig framåt att hon inte tittar på vad vi möter och rätt som det är så kommer vi för nära något hon är rädd för och hon går över tröskeln och börjar morra och skälla. 

Och idag är jag verkligen inte på topp, mensvärk och lättirriterad är nog bara förnamnet,  men när hon idag på hemvägen vallade bilar som en idiot, och jag lyckades inte bryta henne på ett bra sätt vare sig med tillsägning eller godis (och hon hade blivit så himla mycket bättre på detta innen!) då började den där känslan av hopplöshet komma krypande igen. Kanske hon hade passat bättre hos någon annan och att jag inte borde ha valp? Just nu känns det iaf inte som jag klarar av henne utan det slutar med att jag blir irriterad och frusterarad när jag inte lyckas nå fram till henne och sen när jag har lugnat mig så blir jag bara ledsen över att jag troligtvis förstör vår relation.

Och vet inte heller varför men min träningslust har varit näst intill obefintlig med Bell, skulle tro att mycket av glädjen har försvunnit i och med att hon har så mycket annat som är viktigtare att träna. Men nu när jag har försökt träna med henne i veckan så har hon ingen koncetrationsförmåga alls, försöker jag klickerträna så går hon iväg och börjar pyssla med annat eller går och lägger sig, och det känns också som ett stort nederlag när det inte ens är kul att träna :( Men det här förstår jag att det enbart beror på mig och bristande träningen. Men jag tycker ändå det känns jobbigt när det adderas till allt det andra.

Vallandet av andra hundar jobbade Ann och Emelie till stor del bort under veckan där. Men i svåra situationer ex nya hundar, hundar vid vatten eller hundar som springer fort så faller hon lätt tillbaka så jag måste fortfarande vara på henne hela tiden. Men nu funkar det iaf bra med mina när vi bara är ute på vanliga promenader....

Annars tycker jag hennes rädsla är lite svår att förstå sig på. Att kvinnor och tjejer går bra i de fleata fall är bara att konstatera, det är män, barn och äldre samt kvinnor som rör sig mot oss och som jag inte hälsar på som är läskiga. Vi har åkt tåg, och där satt vi i en kupe mitt emot en främmande kille och massor av folk som gick av och på och hon bara tittade lugnt på alla och sov mest, vi kan gå på stan eller på andra ställen där det är mycket folk, där är hon inte rädd för dem och de kan komma fram och prata med mig utan problem (men inte med henne), men hemma och på lite mer öde ställen (som igår när vi var på stranden), då är alla människor som kommer läskiga. Vi var hos farmor och farfar idag. Hade ingen möjlighet att be dem komma ut så jag kunde köra BAT träning mot dem så tog bara med henne in, hon skällde en gång på farfar precis när vi kom in, men efter att jag bad dem ignorera henne så kan hon ganska obrytt springaomkring runt dem, tills de försöker få kontakt med henne, då blir hon osäker igen. Men så fort de ignorera henne igen så fortsätter hon greja som vanligt.

Åh jag blir bara så ledsen av att hon ska vara rädd för människor, det blir verkligen ett stort handikapp! och hon är ju en ganska trygg hund i övrigt. På väg in till farmor och farfar till exempel så var vi tvugna att passera förbi en stor tryckmotor (det var gubbar som spolade taket) och som det sprutade vatten ur och den brummade nåt förfärligt och vi hade max två meter att gå vid sidan om, men det var till exempel inga problem alls....

Aja, inte blev jag något klokare av det här skrivandet, idag hjälpte det helt enkelt inte och jag känner att jag inte har lyckats förmedla det jag hade tänkt heller. Men just nu är det helt enkelt bara väldigt jobbigt att ha valp :( Men i morgon känns det säkert bättre och då ska vi även ta en provatlektion för Jessica Johansson (game on dog), så hoppas på att känna mig betydligt mer peppad i morgon. För just nu har jag tappat både lusten att ha valp och självförtroendet som hundtränare...

 

Elin

26 augusti 2015 09:59

Du får tänka långsiktigt på hur underbart och enkelt det kommer vara med nästa valp :) Jag njuter så otroligt mycket av mina tack vare att jag haft Älva i sex år innan och vet vilket ständigt slit det kan vara att ha hund! Mina är som kattungar jämfört med henne :)

Eva-Karin

3 september 2015 19:21

haha, ja det låter ju som riktigt långsiktigt positivt tänkande ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av flera anledningar, för det första att jag inte lär mig hur jag ska instruera folk jag tränar med för att skapa en bra situation för Bell. Och för det andra att jag sen inte kan släppa dessa tankar när jag ska försöka sova. Så nu provar jag att skr...

Har funderat på att skriva många gånger men det har visst inte blivit av av olika anledningar. Iaf så har lilla Bell nu hunnit bli 7,5 månader gammal, hon är ungefär 50 cm hög och väger 14 kg och vi har flyttat tillbaka till Uppsala :)   Jag är s...

Ja så känner jag ofta efter promenaderna med Bell nuförtiden (dock inte alltid för vi har våra motgångar ibland oxå). Men idag har vi till exempel passerat förbi två barn i 4-5 års åldern som till och med kom fram rakt emot oss för de var så nyfikna ...

Ja de verktygen jag har fått för att jobba med Bells rädslor har börjat ge lite resultat och hon känns nu som hon börjar kunna hantera situationer som hon förut inte hade kunnat. Nu var vi till exempel precis ute för att kvällskissa och gick då förbi...

Ja just nu känns det som det går bättre och bättre med Bell, hon har blivit betydligt mognare och är därför lättare att kommunicera med, jag har fått fler verktyg och tydligare ideer på hur jag ska hantera henne och omgivningen och det känns som att ...