Ja så känner jag ofta efter promenaderna med Bell nuförtiden (dock inte alltid för vi har våra motgångar ibland oxå). Men idag har vi till exempel passerat förbi två barn i 4-5 års åldern som till och med kom fram rakt emot oss för de var så nyfikna på Bell (lyckades dock backa lite lägligt så vi fick ett par meter emellan så att jag själv sen kunde reglerar avståndet när Bell blev tryggare), vi har passerat män som kommit gående och cyklande i rask takt, barn på cykel, mamma med barnvagn osv. Och visst ser jag på henne att hon blir lite spänd ibland när de kommer för nära, men hon har klarat att skvallra sig igenom alla dessa möten. Och bland det bästa av allt, det sprang ett barn en bit framför oss över en stor parkering, då tittade hon först på barnet och sen bara släppte hon det med blicken och fortsatte gå :D Det kanske inte låter som en så stor grej i era öron men för mig är det så jag vill dansa en glädjedans :D

Och jag har nu i stort sett flyttat till mina föräldrar under sista delen av praktiken för det är så himla tacksamt att ha en mamma som hjälper mig med hundarna. Så det innebär att vi nu dagligen möter folk och två av våra små promenadslingor går hysat nära bilvägar, och nu kan hon springa lös och obrydd trots att det åker bilar på vägarna och det är bara om det kommer någon stor lastbil som hon reagerar och då gör hon det genom att springa till mig och få en godis så det känns ju väldigt fungerande :D

Och är så evigt tacksam mot min mamma som hjälper mig med hundarna! För det mesta så har hon Lotta och Fanny hemma på dagarna så att jag bara kan ha med mig Bell. Så det ger mig en chans till massa kvalitetstid ensam med henne och fokusera bara på henne och det är verkligen guld värt!