lottaskoja

Alla inlägg under november 2015

Av Eva-Karin - 28 november 2015 23:57

Av flera anledningar, för det första att jag inte lär mig hur jag ska instruera folk jag tränar med för att skapa en bra situation för Bell. Och för det andra att jag sen inte kan släppa dessa tankar när jag ska försöka sova. Så nu provar jag att skriva av mig lite här istället så får jag se om det funkar.

Igår hade vi en riktigt bra träningsdag och det gick riktigt bra med hundmöten trots att jag även då missade att instruera ägaren hur hon kunde ha gjort för att underlätta för Bell. Men idag vet jag inte vad jag tänkte (tänkte väll troligtvis inte alls), men skulle iaf ut och gå med samma hundar som igår och en till och tänkte att nu känner väll Bell dem så då kan hon få gå fram lös och hälsa...
Det borde jag ju dock kunnat räkna ut att det inte skulle bli bra. Att möta hundar rakt framifrån är generellt en dum grej som bara blir spänd och konstig och jag undrar när jag ska lära mig! Mycket bättre att gå sida vid sida först. Iaf så släppte jag ut henne ur bilen och vi gick för att hälsa. Såklart blev hon väldigt osäker när tre hundar då bara stod och stirrade och ville fram till henne men de var alla kopplade, så hon skällde lite mot dem och morrade och bet i luften mot dem :( Så jag gick och hämtade Fanny så de fick hälsa på henne och det tog bort fokuset från Bell. Då lugnade Bell sig och Anna kunde släppa sina en och en så de fick hälsa på Bell. Hon var fortfarande spänd och såhär i efterhand så hade det såklart varit bättre om vi bara hade tagit hundarna och gått men nu blev det iaf så att hon fick hälsa först. Och hon var osäker och försökte rymma när Qase gick fram för att hälsa på henne, men kom snabbt över det. Och sen bet hon i luften efter Milo när han ville försöka hälsa. Men men, efter de dåliga förutsättningarna jag gav henne så klarade hon det ändå bra. Och så fort vi började gå så var det inga problem alls.
Men blir så arg på mig själv för det är så himla onödigt och dumt! Hon behöver verkligen bra första möten för att utvecklas och bli trygg och jag misslyckas allt för ofta med detta då jag antingen inte tänker igenom situationen innan eller glömmer bort att ge tillräckligt tydliga instruktioner. Men hoppas på att det ska bli ändring på det nu. Det är klart, allt det här är ju nytt för mig med. Har aldrig behövt tänka på sånt här med Lotta o Fanny för de har alltid skött allt själva utan minsta problem. Men jag tänker iaf igenom allt efteråt och funderar över varför det gick som det gick. Så förhoppningsvis lär jag mig nåt så jag kan göra det bättre nästa gång!

Annars gick vi en riktigt lång promenad (nästan 7,5 km) och det längsta Bell någonsin har gått. Mycket av tiden gick bredvid en bilväg och det blev stundvis lite för mycket för henne och hon blev lite låst på bilarna, men med köttbullar i fickan och trevligt sällskap så tog vi oss ur det och med flera sådana promenader så tror jag snart bilrädslorna försvinner!

Sen ikväll fick vi besök av en kompis till mig som Bell har träffat förut. Jag trodde verkligen inte det skulle bli några problem för möten med tjejer har gått så himla bra. Så gav tyvärr inga instruktioner alls förutom att vi kommer ut och möter dig. Så tyvärr blev Bell väldigt osäker och började skälla och jag fick försöka instruera Emma efter hand vilket bara blev konstigt. När jag analyserade situationen efteråt är det inte så konstigt att det blev för svårt för Bell. Det var för det första mörkt och då är det alltid svårare. Sen var hon väldigt trött efter dagens långpromenad. Sen gick Emma ganska snabbt emot oss i mörkret och jag pratade högt med henne (något jag har märkt skrämmer Bell). Men är ändå lite glad på mig själv. För tidigare i sådana situationer så har jag släppt fram Bell trots att hon skäller och är orolig, men idag backade jag undan. Lyckades instruera Emma något sånär bra och lyckades hyfsat lugna Bell så att hon lugnt och sansat till slut kunde gå fram och hälsa på Emma med hjälp av BAT metoden.
Sen måste jag lära mig att säga till folk att Bell kommer hoppa på dem, för det är hennes sätt att undersöka dem. Men det är inte en signal att hon vill bli klappad som de flesta tycks tro. Hon vill bara lukta och kolla in vem det är.


Så, det var nog de flesta av kvällens tankar. Att bli bättre på att tänka igenom situationer innan. Att ge Bell bästa förutsättningarna för ett lyckande och att hellre instruera för mycket än för lite! Ja det är en hel del krångel nu i början, men det är värt det för att det ska bli bättre sen! Så nu hoppas jag att jag ska kunna sova ?
Och i morgon är det första advent så passar på att bjuda på en bild på min lilla tomte ??

ANNONS
Av Eva-Karin - 27 november 2015 13:35

Har funderat på att skriva många gånger men det har visst inte blivit av av olika anledningar. Iaf så har lilla Bell nu hunnit bli 7,5 månader gammal, hon är ungefär 50 cm hög och väger 14 kg och vi har flyttat tillbaka till Uppsala :)


Jag är så enormt glad för att jag precis innan jag flyttade till uppsala åkte ner till Jessica Mann (motiveradehundar.se) med Bell och gick en "Blygekurs". Jag lärde mig så enormt mycket och har faktiskt ändrat mitt sätt att se på hundar och hunträning väldigt mycket efter den helgen! Önskar verkligen att alla som har hundar med rädslor kunde gå den kursen! För mig kom den även väldigt lägligt (hade förståss varit bra om jag hade gått den ännu tidigare) men jag hann iaf få med mig kunskapen innan vi flyttade till uppsala där vi nu har flyttat in i en lägenhet med massa konstiga ljud och där vi bor i sveriges hundtätaste område med massa människor, cyklister, joggare osv. Utan verktygen jag fick med mig från den kursen så hade jag nog stått ganska handfallen nu. Istället så går nu träningen för det mesta framåt och hon gör enorma framsteg. Det betyder ju tyvärr inte att hon är helt trygg ännu men det känns iaf som det blir bättre och bättre. Och nu när vi har gäster så har det inte varit några problem alls (tidigare var det en av de saker hon hade svårast för, det var när det kom främmande människor hem till oss).


Så bara för att jag ska kunna gå tillbaka senare när jag förhoppningsvis har glömt bort att hon har haft en del av de här rädslorna så skriver jag upp dem nu.

Bilar (har precis idag gjort enorma framsteg där och vi har kunnat stå och prata med en kompis precis brevid en 50 väg utan större problem!)

Cyklar (får mycket och bra träning på de då det är många mountenbikecyklister i vår skog där vi oftast går, hon tycker det är jobbigt eftersom de kommer så fort men kan numera släppa det hysat och vara nöjd med att få leka med mig eller äta godis)

Hundar - Jag hade inte tänkt på det innan utan har tyckt att hon ändå känns helt ok med andra hundar, fram tills jag flyttade till uppsala och vi utsattes för dagliga hundmöten. Då insåg jag hur spänd hon var. Och när jag då tänkte tillbaka så insåg jag att det inte är så konstigt, hon har haft minst 5 tråkiga incidenter med främmande hundar (som har sprungit på henne, som har kommit lösa och skällt på oss i skogen osv) och då räknar jag inte alls in alla de gånger vi har mött hundar som har gjort utfall mot oss på promenaderna som Bell såklart har tyckt varit obehagligt. Så trots att jag har försökt träffa massa snälla hundar så har det nog inte lyckats uppväga hennes spänningar inför första mötet med främmande hundar eftersom hon själv nog mest kommer ihåg de gånger det inte har gått så bra :( Men men, nu har jag iaf tagit tag i det och vi tränar även på det så tycker mig redan se stora framsteg och det känns väldigt skönt!

Joggare- blir som cyklar. Folk som rör sig snabbt mot oss ses som hotfulla. Men även det klarar hon av att släppa hyfsat nuförtiden.

Människor- Äldre, män och barn är läskiga. Men efter vi började med BAT så har hon hälsat på flera äldre män utan problem!!! Ni kan ju gissa hur bra det känns! Längtar tills jag ska träffa min bror nästa gång. Han är en av de som Bell verkligen har varit rädd för och det ska bli så spännande att se vilken skillnad det kan bli när vi Batar mot honom :)

Ljud och ljud förknippade med någon form av rörelse (typ att något trillar)- Hon har blivit väldigt ljudkäslig och tycker många ljud är läskiga (matskålar som råkas dunka in i ett skåp, när man tappar något osv). Men fick många bra tips av Jessica så nu leker vi massa skrammellekar så det känns som det sakta men säkert blir bättre där också).


Träningen har ju inte blivit lättare av att hon har fått genomleva stressen med en flytt samtidigt som det kändes som hon var inne i en spökperiod (skällde på allt som lät när det var mörkt ute, på stubbar i skogen osv). Men nu när hon har fått landa lite så börjar allt som sagt bli bättre. Fast vi kommer säkert stöta på många bakslag igen men jag tänker iaf försöka glädjas åt alla små förbättringar jag kan se! :D


Chattade precis med en vän som också har en hund med rädslor, och det var så skönt att diskutera med någon som förstod. Nu är det många som har sett Bells rädslor. Men det är även många som inte har gjort det. Och det känns så ofta som att jag nu får kommentarer i form av " så farligt ser det ju inte ut att vara", som att allt jag har sagt är en överdrift och jag är nog bara en dålig hundtränare. Så även om jag är så enormt tacksam för alla de gånger hon gör framsteg så att rädslorna inte syns så blir jag ocksåfrustrerad efterom folk då känns så snabba med att döma att allt jag har sagt var en överdrift. Vilket jag egentligen bara borde vara tacksam över att de tycker, för det betyder ju att jag har lyckats göra stora framsteg med min hund. Så det kanske egentligen bara speglar mig att jag tycker det är jobbigt när jag känner att jag inte blir trodd, varför måste jag ständigt vilja ha bekräftelse på att alla tycker jag gör rätt. De kan väll få tro vad de vill?

Men men, det kanske är för att för varje framsteg som hon gör så ligger det enormt mycket jobb bakom och det är många förutsättningar som klaffar när det funkar. Oftast är det när hon träffar hundar hon gillar och som hon blir distraherad av och klarar därmed att strunta i det hon annars tycker är väldigt obehagligt osv. Men när folk då tycker att, nä men det där var väll inte så svårt, så tar det liksom bort allt jobb jag har gjort och får mig att känna mig dålig. Men ja, jag hade inte heller kunnat föreställa mig att någon kunde ha problem att bara möta folk på en promenad eller gå brevid en bilväg innan jag fick Bell.

Och det där med att hon inte tycker att grejer är så farliga när vi går med andra är något jag tror jag ska försöka utnyttja! Det var bara därför som promenaden idag som var brevid en väg gick så enormt bra!


Jaja nu har jag gnällt av mig lite känns det som. Iaf så är jag enormt glad över min lilla Bell, hon är en så otrligt härlig hund på så många vis och jag är övertygad om att hon gör mig till en bättre hundtränare!


Annars så har vi hunnit träffa får två gånger till, en gång hemma hos Eva Karlsson där vi hade en liten syskonträff. Det var verkligen kul att träffa alla igen och de har verkligen växt! Bernie var en fröjd att se i fårhagen och fick mig verkligen att längta tills jag och Bell tar tag i vår träning :) Bell kändes ofokuserad första passet och jag hade svårt att få henne att göra nåt vettigt, men efter att hon hade fått gått lite med Eva så kunde jag gå med henne andra passet och då gjorde hon massa fina saker! Härlig känsla!


Och i onsdags var jag med Felicia till deras träingsfår. Det blev en helt ny utmaning då de fåren var väldigt tröga och itne villle flytta på sig. Bell blev frustrerad och osäker tror jag och ville göra utfall och slällde på dem. Men efter lite klurande och hjälp av Ila och felicia så lyckades vi få dem att gå för henne och då kom den lilla fina vallhunden fram igen. Så ska förhoppningsvis följa med Felicia lite fler gånger och då vet vi lite mer hur vi ska göra :)


   




ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Wenari's Lille Lotte

   Lotta är min första egna hund och en dröm som äntligen gick i uppfyllelse. Jag har längtat efter hund så länge jag kan minnas och Lotta är nog den bästa hund jag någonsin kunnat få. Hon var nästan 1,5 år när jag fick henne, men jag jobbade då på kenneln jag köpte henne från så har känt henne sedan hon var valp. Och bättre golden finns inte, hon är min trogna vän och stöd i livet. Hon följer med på alla upptåg och anpassar sig till vad vi än hittar på. Hon älskar att bara får vara med och om någon dessutom vill klappa henne är lyckan gjord.

WindAnn's Fanny

       

Fanny är född 2010-10-11 och flyttade in hos oss när hon var ca 3 månader. Det var kärlek vid första ögonkastet och hon förgyller fortfarande varje dag genom att bara finnas vid min sida. Sover hon blir jag varm ända in i själen för att hon är så söt och är hon vaken hittar hon oftast på något roligt upptåg som får mig att skratta. Hon är världens bästa träningskamrat vilken sport vi än väljer att prova på. Alltid lättlärd och älskar att träna. Bättre hund går inte att få!

Följ bloggen

Följ lottaskoja med Blogkeen
Följ lottaskoja med Bloglovin'

Senaste inläggen

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2015
>>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Fråga mig

2 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se