lottaskoja

Senaste inläggen

Av Eva-Karin - 25 juni 2015 19:13

Idag blev det en tur in till stan med lilla Bell för miljöträning. Och det gick verkligen långt bättre än förväntat. Jag trodde att hon skulle vara lite rädd och avvaktande. Men med stöd från Lotta och mamsen och syster så gick det hur bra som helst. Hon var lite skeptisk mot de första bilarna men sen släppte det nästan helt. Och detsamma gällde även för människor. Så himla härligt att hon fick en sån positiv upplevelse av staden! Och vi fick dessutom äta glass och köpa massa hundleksaker så det blev helt enkelt en riktigt bra tur ;)

       


SÅ förutom det har vi mest tagit det lugnt idag. och filmningen av träningen får vänta till i morgon.


Men hon fick sin första pipleksak från stan så den var hon ju tvungen att få leka med iaf :)



Så kan helt enkelt sammanfatta denna dagen också med att valpen är fortfarande är helt underbar <3 OCh så även mina vuxna hundar förståss som nu bara gillar läget trots att valpen tar så mycket tid :D


         

Av Eva-Karin - 24 juni 2015 18:19

Upptäckte det egentligen redan när vi firade midsommar och har sen fått det bekräftat när vi har mött grannar här hemma och det är att Bell är lite blyg för nya människor (jag skulle inte direkt säga rädd, snarare lite skeptisk och har inget behov av att hälsa). Men jag blev ändå lite förvånad över detta då detta inte har märkts när de var alla syskonen här. Den enda gången som jag såg att hon skiljde sig från de andra det var första gången de kom hit och vi bar ut dem i utehagen i buren. När vi öppnade buren var Busy först ut och röjde, sen kom de andra en efter en, alla ganska skeptiska till det konstiga underlaget (gräs ;P ) förutom Bell som satt kvar betydligt längre än alla andra innan hon till sist vågade komma ut. När hon kom ut var det dock ingen fara längre och hon blev snabbt trygg. Och för mig så känns det egentligen bra om jag har fått en liten tänkare. Hellre en valp som tänker innan hon kastar sig in i nya situaioner än en som bara slänger sig fram. Men jag vill inte att hon ska vara rädd. Så jag tänker se till att låta henne träffa massa trevliga människor som kan ge henne lite godis. Då kommer hon nämligen snabbt över sin blyghet :)


Hittills har vi varit på utflykt med uppfödaren till dogorama och träffat människor och lite andra hundar. Bell blir betydligt modigare när mamsen och syster yster är med och det är ju väldigt skönt att kunna utnytja det och ha dem som stöd!


Sen har vi varit hemma hos min kompis Emma med familj, där finns två barn och lilla blandrasen Kiwi. Kiwi var inte alls läskig och de fann varandra på en gång och lekte superfint. Emma och barnen tog det en liten stund och sen var inte de heller läskiga längre!


           

Och vi avslutade utflykten dit med att fika såklart :)


Vi har även hunit med en sväng ut till Catrin och Helena och där fick hon träffa bordercollien Ike och två lite större barn. Hon fick även se och höra en grästrimmer eftersom Helena jobbade i trädgården när vi kom. Och där tog det inte många minuter innan hon kände sig varm i kläderna, när hon hade fått lite karameller av alla så sprang hon sedan glatt runt och hälsade på alla.


Så jag tror faktiskt inte att det kommer bli några problem! Hon kommer så snabbt över sin blyghet så om jag fortsätter träna så blir det väll snarare en risk att jag bygger för mycket värde på nya människor ;) Så ska nog bara försöka ha en avslappnad attityd till det så tror jag det ger sig med tiden :) Andra hundar är hon iaf helt orädd f Och bilar som hon var väldigt rädd för i början går även det bättre och bättre. Först blev hon lite panikslagen av dem men nu bara backar hon lite och sätter sig och kollar.


Och bara för att jag läste det i hennes brorsas blogg (seglinge.se) så måste jag nämna det jag också. Ensamhetsträningen går verkligen toppen. Jag passar på att lämna henne när hon ändå är trött och honsover som en stock medan jag är borta. Så himla härligt! Bara hoppas att det fortsätter så!


Annars är hon ju ett matvrak och älskar både godis och att leka. Vi tränar på lite småsaker och jag tänkte filma i morgon. Bland annat tränar vi lite på att släppa leksak, att hålla kontakt, att backa, att vänta på maten, att byta leksak osv. Det kan låta mycket men det är ju egentligen bara så att jag ändå bara har en liten tanke på vad jag belönar extra mycket när vi ändå leker. SÅ absolut inga krav och det är bara korta korta stunder. Sen det vi tränar mest är förståss inkallning. Och där är hon än sålänge en stjärna! Hon kommer superglatt när jag ropar. OCh jag köpte en ny fårskinnsleksak som hon verkligen älskar så sen jag belönade med den ett par gånger så kommer hon ännu fortare ;)


Det kan tyckas galet men jag och Camilla hade redan sen tidigare planerat att vi skulle paddla kanot och campa och då kan ju inte en liten valp stoppa oss. Så sagt och gjort packade vi med oss alla grejer och fyra hundar i en kanot och åkte iväg på en lite tur. Och valpen har verkligen varit hur cool som helst!!

Vi fick låna flytväst och täcken av Kiwi och de passade perfekt!


Den fulllastade kanoten är redo för avfärd!

 




Valpis tyckte inte ens det var läskigt att åka kanot utan satt nöjt och tittade mellan mina fötter...





Och somnade snabbt helt avslappnad :)  





De tre vuxna hundarna gillar också att åka kanot. (även om bilden luras lite för de brukar sova typ 95% av tiden)

  



Vi hittade en fantastisk liten oas där vi bestämde oss för att stanna och tälta. Där fanns både klippor och strand och en eldstad och ved!  

 




Valpen jobbade en hel del med att gräva i mossa, jord och sand under utflykten :)

 


   



Och när det råkade komma en liten eftermiddagsskur gick vi in och tog en powernap i tältet. Duktiga lilla valpen sov så nöjt i sin bur hela tiden!

     





Utsikten från tältet

     




Vi sitter och njuter av solnedgången!

 



             




På natten fick Bell sova inne i tältet med oss och hon kunde inte skött sig bättre. Trots ovana ljud och trångt så sa hon inte ett knyst. När jag vaknade klocka 03 och såg att Lotta ändå hade råkat få av sig sitt täcke så jag var ändå tvungen att gå upp och sätta på henne det igen så då tog jag ut och rastade Bell samtidigt. Och trots att hon blev pigg och busig av rastningen så var hon helt knäpptyst när jag återigen stoppade in henne i buren och gick och la mig.


Hon var tyst som en mus även när det blev morgon och det var återigen jag som bestämde mig för att det nog var dags att gå upp! Kan ju knappt tro att jag har fått en så snäll valp!

         



Och vägen hem såg i princip ut som vägen dit, först var hon vaken och lite nyfiken, sen somande hon sött och sov hela vägen tillbaka till bilen!

 



Och precis när vi kommit hem och lastat ur allt ur bilen så öppnade sig himmeln. Gissa om vi var glada att vi hann hem innan!

   


Helt enkelt en supermysig tur som jag kommer minnas länge! Älskar att vara ute och paddla och campa!

Av Eva-Karin - 20 juni 2015 14:10

Igår firade jag midsommar tillsammans med sex vuxna, fem barn och en katt hemma hos Linda och Johan. Valpis fick såklart följa med och hon fick ha Lotta med sig som mentalt stöd. Och det gick verkligen över all förväntan! Hon var lite skeptisk först när vi kom dit, var mycket stoj, personer, en grill, barnvagnar, bilar och lite annat som var läskigt. Men hon fick en komposthage på altanen med lite leksaker och sin bur i och Lotta liggandes utanför och då blev hon snabbt trygg. Så efter en stund kunde hon till och med komma ut och leka avslappnat med mig trots allt liv och rörelse. Verkligen superbra miljöträning för min ibland lite fega valp ;) Och hon lärde sig även att buren blev hennes trygga plats och gick in där när hon ville sova och det kändes väldigt bra. Tidigare har hon ju bara varit i den i bilen.

Och inte en enda olycka blev det inte utan valpen höll sig snällt när hon var i hagen och rastade sig när jag tog ut henne. Världens bästa valp helt enkelt!



                       





 


              

 

Av Eva-Karin - 19 juni 2015 11:52

Kan ju inte låta bli att blanda i lite små övningar i leken. Så först så ville jag bara att hon skulle börja ta kontakt med mig när jag vann leksaken, innan så tultade hon iväg och började pyssla med annat så fort leksaken försvann. Men nu blev hon väldigt snabbt duktig på att ta kontakt och dessutom hålla kvar den! 



Vi har även hunnit med att leka lite "bytaleksaksleken". Och kunde inte låta bli att filma lite. Här är första gången hon leker det. Och hon har ju verkligen inga problem att byta leksak, kommer nog snarare få kämpa med att få henne att inte byta förrän jag säger till :)



Tisslut avslutar jag med ett busklipp. Hon älskar när hon får nya leksaker :)




I överigt tränar vi ju förståss massa inkallning och jag tycker att hon verkligen är superduktig!

Av Eva-Karin - 19 juni 2015 11:34

Jaidag fyller lilla Bell hela nio veckor och jag tycker tiden går alldeles för fort! Hon växer så det knakar och jag tycker knappt jag hinner med att njuta. Men försöker verkligen leva i nuet och bara njuta av hur underbart roligt det är att ha en liten valp!

Vi har hunnit med ett par utflykter och det mesta är dokumenterat i bilder :)



Hon är suverän på att åka bil.Går gärna in i buren och somnar som en stock! Det vi behöver träna mer på är att sen komma ut ur buren. Hon har nog tyckt att det har varit lite läskigt att komma ur till nya platser så kommer ogärna ut ur buren. Men räknar med att det går över snabbt med lite träning och besök till roliga platser :)



Förra helgen åkte vi till Kil på en liten utflykt. Spännande att komma till ett nytt ställe! Efter att först ha suttit i mitt knä i fem minuter och bestämt sig för att det här stället verkade ofarligt så började hon nyfiket undersöka allt 


 




 


Och efter undersökning och lek så blir man såklart trött, så det blev lite kvalitetssömn i köket med största idolen!

 




Hon har fått låna en sele av snälla Ellinor och hon brydde sig inte alls över att ha den, mer än att den kliade lite då :)

 




Ner till sjön blir det dagliga utflykter och hon älskar när de stora hundarna får följa med. Även om jag försöker ta minst en liten sväng per dag när jag går med henne själv.  


Hon har fått följa med på några längre promenader åkandes i ryggsäck. Och gullig som hon är så är det inget gnäll över det utanhon gillar läget och sitter nöjt och tittar!

         



Absolut busigast är hon på morgonen! Hon sover kvar ute i valphagen i vardagsrummet på nätterna, antingen med mina stora hundar i rummet eller helt själv. Och hon säger inte ett knyst utan sover sött hela natten! Och på morgonen när vi kommer upp så är hon hur glad och gosig som helst! Så himla underbar!

    



Lotta har snällt fått låna ut sin gosedjursbäver och den fungerar som kompis, leksak, huvudkudde,madrass och snuttefilt. <3


Men ibland somnar hon även på andra märkliga ställen!

      



Av Eva-Karin - 18 juni 2015 08:35

Nu är det nog dags att uppta bloggandet igen för nu har en ny liten stjärna flyttat in i familjen. Hon heter Sheepax Bell och är idag precis två månader gammal och alldeles alldeles underbar.


Första gången jag hälsade på valparna var de nästan tre veckor gamla och små ljuvliga varelser.

   




Nästa gång jag såg dem var de fyra veckor och de hade växt och utvecklas massor

           


Ungefär en vecka senare så flyttade uppfödare, fyra vuxna hundar och alla valparna hit till mig för att bo här de sista tre veckorna:

                    


I söndags flyttade den sista av syskonen och i måndags så flyttade Anita hem med alla sina. Kommer sakna alla syskonen då jag hann att fästa mig ordentligt vid dem allihop! Så det blev såklart väldigt tomt och ovant här hemma när alla hade åkt men så underbart roligt att få börja pyssla själv med den här lilla underbara tjejen!!

Stort tack Anita för att jag har fått förtroendet att ta hand om världens finaste valp!!

Av Eva-Karin - 16 mars 2015 18:49

Efter en lång tids grubblande skrev jag i förra veckan ett mail till Fannys veterinär där jag förklarade att detta inte fungerar längre. Jag orkar inte med alla hemska restriktioner längre och jag blir så ledsen av att behöva vara arg på min älskade lilla hund hela tiden. Jag hade inbillat mig att det fanns något mer smärtstillande man kunde sätta in så hon skulle kunna få leva som en "vanlig" hund även om det skulle innebära att hon inte skulle hålla lika länge. Jag hade när jag skrev mailet bestämt mig, hellre att hon får ett värdigt liv där hon kan få springa lite, få leka lite försiktigt med mig, få följa med på en långpromenad och framförallt få gå en normal promenad där hon kan få vara lös utan att få ont  och där jag slipper vara arg och gå på helspänn hela tiden för att kunna hindra henne från att göra något dumt.
 Men jag hade tydligen missuppfattat, för svaret jag fick från veterinären var tyvärr inte så rolig. Enligt henne var det inget alternativ med mer smärtlindrande mediciner, blir hon sämre trots NSAID så är det restriktioner på fysisk aktivitet som gäller. Annars får vi göra en MR av ryggen för att se om eventuell operation skulle kunna hjälpa henne, men eftersom hon redan har atros i sin höft som ska behandlas konservativt så blir det inte mer spring för det. Men på sikt kan man ju sätta in en höftprotes också...
 
Så nu vet jag varken ut eller in. Spondylosen i ryggen kommer förhoppningsvis att växa ihop av sig själv och då kommer hon förhoppningsvis få mindre ont av den. Men det kan ju ta tid, så en operation kanske ändå är värd att prova? Men vet inte om jag vill utsätta henne för det. Inte när det inte är säkert att det blir bra och hon ändå har kvar höften som problem.
 
En ytteliggare svårighet är ju att veta hur ont hon har. Symtomen är diffusa och svårbedömda. Och många gånger så tror jag att om Fanny skulle få välja så skulle hon hellre springa och ha ont än leva som nu med massa restriktioner men vara smärtfri. Men eftersom hon inte kan säga något så vet jag ju inte. Och det känns inte som man kan ta det beslutet åt någon annan?
 
Sen i helgen så har jag varit med Kitty och Elin i Sveg och tog då bara med mig Lotta eftersom jag visste att vi skulle vara ute hela dagarna och åka skidor. Men det blev lite av en ögonöppnare. För man kommer ju liksom in i sin vardagslunk och får det på något vis att fungera trots att det inte är så bra. Men när vi i torsdags tog första promenaden tillsammans i Sveg och jag helt plötsligt slås av känslan av att det är något som saknas. Och jag då inser att jag för första promenaden på över ett halvår slappnar av, jag kan gå och tänka på hur fint det är, på var jag sätter fötterna och jag behöver inte gå på konstant helspänn för att se min hunds minsta rörelse. Det var en sån enorm lättnad och frid att bara kunna njuta av promenaden. Samtidigt som det nu i efterhand gör mig ledsen. Kommer jag aldrig mer kunna ha en sådan promenad med Fanny? Kommer hon aldrig kunna få springa och vara busig och lycklig igen? Kommer vi aldrig få leka ihop igen? För andra kanske det verkar som grejer man kan klara sig utan, men för mig och för Fanny så har det en enorm inverkan på livkvaliten. Så idag slog mig tanken om avlivning. Är det ens rätt att tvinga på henne alla dessa restriktioner till ett liv som knappast kan anses värdigt för en bordercollie? Men jag kan ju inte ens tänka den tanken utan att börja gråta! hur ska man någonsin kunna ta det beslutet? Hon är ju min bästa vän och finaste lilla lyckopiller och jag kan inte föreställa mig en värld utan henne. Men jag måste ju inse att hon inte är frisk och aldrig kommer bli frisk.Så just nu känns det som vi kämpar förgäves med alla restriktioner.  Och jag blir så ledsen av att inte kunna ge henne ett bra liv. Jag blir så ledsen av att vara arg på henne hela tiden. Hon fattar jag ju ingenting. Jag har ju aldrig varit arg på henne innan och nu måste jag säga till henne många många gånger varje dag för att hon ska ta det lugnt. Jag har ju alltid älskat hennes busiga personlighet och att hon var konstant fylld med nya upptåg men nu får hon inte göra något längre och det värker i hjärtat av att inte kunna låta henne få vara glad <3
 
 

Av Eva-Karin - 20 oktober 2014 11:40

I torsdags trodde jag att jag skulle förlora Lotta...

Jag var ute och gick med henne och Ninja (som jag passar) på morgonen och vi var på väg hemåt när det hände. Lotta gick en bit in i skogen och jag ropade på henne. Då kommer hon i full fart som hon brukar och när hon var kanske ca fem meter ifrån oss så tog hon sats och hoppade över en gammal rotvälta som låg i hennes väg,hon måste dok ha missat att se sig för för mitt i hoppet så träffades hon av en pinne rätt i bröstkorgen.  Jag som inte tittade så noga på när hon sprang mot mig ser liksom i ögonvrån hur hon fastnar på pinnen och hör hur hon skriker (den synen och det skriket kommer nog ge mig kalla kårar en lång tid framöver!). Sen ramlade/tog hon sig ner från pinnen på något vis och tog två haltande steg mot mig med högerbenet i en konstig utåtroterad vinkel. Sen bara la hon sig ner och gnydde och såg sådär hjälplös ut som bara Lotta kan. Jag bara skrek av ren skräck. Jag trodde verkligen att hon skulle dö där och då och att hon hade punkterat en lunga eller en artär. Jag sprang fram till henne och kollade såret och ser att det iaf inte blöder så mycket. Men jisses vad hon har ont, och jag vill bara sätta mig ner och börja gråta, men inser ju att vi måste ha hjälp. Som vanligt så har jag ju dock inte med mig någon telefon. Så börjar helt sonika att bara skrika på hjälp samtidgt som jag förösker samla mig tillräckligt för att komma på hur jag ska lösa det på bästa sätt. Inser efter en liten stund att jag inte kommer få någon hjälp på det viset. Så inser att jag måste försöka få med mig Lotta hem till bilen. Men hon vägrar att ens resa på sig så jag bär henne så skonsamt jag bara kan (inte lätt när hon väger 24 kg vill jag lova), och stackars Lotta försöker sprattla och komma loss för det gör säkert svinont när jag bär henne. Men jag var bara tacksam att hon iaf inte högg efter mig. Efter en liten stund så möter jag iaf en klasskamrat på stigen och hon hade som tur var en telefon. Så jag la ner Lotta och kunde ringa tll Camilla som tar min bil och kommer ut och möter oss i skogen, så nära hon kan. Lotta var fortfarande extremt smärtpåverkad och vägrade fortfarande att gå själv, men eftersom min klasskompis hade två egna hundar med sig så bad jag henne bara ringa djursjukhuset och säga att vi kommer och lyfter upp Lotta och fortsätter bära henne. Efter ett tag börjar hon dock sprattla så illa att jag måste sätta ner henne, och sen går hon väldigt haltande och långsamt själv den allra sista biten fram till bilen.

Sen har vi ju som tur är bara ett par minuter ner till djursjukhuset. Och väl där fick vi komma in ganska så fort. Men det var hemskt att se Lotta, hon slöt sig liksom bara i sig själv och blev helt apatisk. All glädje och glöd försvann ur henne och hon bara låg. Efter en första undersökning av veterinär och lite smärtlindring så fick vi gå ner på röntgen. Den visade lite luft i thorax men inga stora tecken på blödingar eller punktion. Lotta vägrade dock att böja högerbenet, troligtvis på grund av smärta, så veterinären var lite orolig för nervskador och att hon skulle gå in i chock. Så de la en kanyl och tog lite blodprover och sen tog de med henne ner till IVA för att hälla i henne lite dropp innan en operation där de kunde bedöma omfattningen av skadorna.


De var några riktigt långa timmar efter det vill jag lova, att bara sitta hemma och vänta på att telefonen skulle ringa så jag fick veta hur operationen hade gått. När veterinären äntligen ringde och talade om att operationen gått bra och allt såg ok ut och bedömdes läka går det inte ens beskriva lättnaden jag kände! Efter det fick hon spendera nästan ett dygn till på djursjukhuset, för hon var väldigt trött efter operation och hade väldigt ont. Som tur var så hade jag en klasskompis som jobbade den kvällens å hon höll mig uppdaterad med bilder och info!


Nu är Lotta hemma sen ett par dagar och mår ganska så bra. Tror hon har lite ont i vissa lägen men hon får smärtlindring och antibiotika och jag tog precis bort dränet som hon hade. Men jag är bara så evigt tacksam att det gick så bra som det gick! Att stå och se sin hund ha så ont och tro att hon ska dö är nog det värsta jag har varit med om i mitt liv. Jag kände mig så totalt hjälplös för det fanns inget jag kunde göra där och då för att göra det bättre. Jag hade svårt att sova i flera nätter efter olyckan för jag kunde bara se bilderna av henne när hon fastnade på pinnen och sen haltade emot mig när jag försökte sova. Men nu när jag ser att hon börjar må bra igen så börjar de bilderna suddas ut allt mer. Min underbara lilla hund!!!

Presentation

Wenari's Lille Lotte

   Lotta är min första egna hund och en dröm som äntligen gick i uppfyllelse. Jag har längtat efter hund så länge jag kan minnas och Lotta är nog den bästa hund jag någonsin kunnat få. Hon var nästan 1,5 år när jag fick henne, men jag jobbade då på kenneln jag köpte henne från så har känt henne sedan hon var valp. Och bättre golden finns inte, hon är min trogna vän och stöd i livet. Hon följer med på alla upptåg och anpassar sig till vad vi än hittar på. Hon älskar att bara får vara med och om någon dessutom vill klappa henne är lyckan gjord.

WindAnn's Fanny

       

Fanny är född 2010-10-11 och flyttade in hos oss när hon var ca 3 månader. Det var kärlek vid första ögonkastet och hon förgyller fortfarande varje dag genom att bara finnas vid min sida. Sover hon blir jag varm ända in i själen för att hon är så söt och är hon vaken hittar hon oftast på något roligt upptåg som får mig att skratta. Hon är världens bästa träningskamrat vilken sport vi än väljer att prova på. Alltid lättlärd och älskar att träna. Bättre hund går inte att få!

Senaste inläggen

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Fråga mig

2 besvarade frågor

Skapa flashcards