lottaskoja

Direktlänk till inlägg 16 mars 2015

Nu vet jag varken ut eller in....

Av Eva-Karin - 16 mars 2015 18:49

Efter en lång tids grubblande skrev jag i förra veckan ett mail till Fannys veterinär där jag förklarade att detta inte fungerar längre. Jag orkar inte med alla hemska restriktioner längre och jag blir så ledsen av att behöva vara arg på min älskade lilla hund hela tiden. Jag hade inbillat mig att det fanns något mer smärtstillande man kunde sätta in så hon skulle kunna få leva som en "vanlig" hund även om det skulle innebära att hon inte skulle hålla lika länge. Jag hade när jag skrev mailet bestämt mig, hellre att hon får ett värdigt liv där hon kan få springa lite, få leka lite försiktigt med mig, få följa med på en långpromenad och framförallt få gå en normal promenad där hon kan få vara lös utan att få ont  och där jag slipper vara arg och gå på helspänn hela tiden för att kunna hindra henne från att göra något dumt.
 Men jag hade tydligen missuppfattat, för svaret jag fick från veterinären var tyvärr inte så rolig. Enligt henne var det inget alternativ med mer smärtlindrande mediciner, blir hon sämre trots NSAID så är det restriktioner på fysisk aktivitet som gäller. Annars får vi göra en MR av ryggen för att se om eventuell operation skulle kunna hjälpa henne, men eftersom hon redan har atros i sin höft som ska behandlas konservativt så blir det inte mer spring för det. Men på sikt kan man ju sätta in en höftprotes också...
 
Så nu vet jag varken ut eller in. Spondylosen i ryggen kommer förhoppningsvis att växa ihop av sig själv och då kommer hon förhoppningsvis få mindre ont av den. Men det kan ju ta tid, så en operation kanske ändå är värd att prova? Men vet inte om jag vill utsätta henne för det. Inte när det inte är säkert att det blir bra och hon ändå har kvar höften som problem.
 
En ytteliggare svårighet är ju att veta hur ont hon har. Symtomen är diffusa och svårbedömda. Och många gånger så tror jag att om Fanny skulle få välja så skulle hon hellre springa och ha ont än leva som nu med massa restriktioner men vara smärtfri. Men eftersom hon inte kan säga något så vet jag ju inte. Och det känns inte som man kan ta det beslutet åt någon annan?
 
Sen i helgen så har jag varit med Kitty och Elin i Sveg och tog då bara med mig Lotta eftersom jag visste att vi skulle vara ute hela dagarna och åka skidor. Men det blev lite av en ögonöppnare. För man kommer ju liksom in i sin vardagslunk och får det på något vis att fungera trots att det inte är så bra. Men när vi i torsdags tog första promenaden tillsammans i Sveg och jag helt plötsligt slås av känslan av att det är något som saknas. Och jag då inser att jag för första promenaden på över ett halvår slappnar av, jag kan gå och tänka på hur fint det är, på var jag sätter fötterna och jag behöver inte gå på konstant helspänn för att se min hunds minsta rörelse. Det var en sån enorm lättnad och frid att bara kunna njuta av promenaden. Samtidigt som det nu i efterhand gör mig ledsen. Kommer jag aldrig mer kunna ha en sådan promenad med Fanny? Kommer hon aldrig kunna få springa och vara busig och lycklig igen? Kommer vi aldrig få leka ihop igen? För andra kanske det verkar som grejer man kan klara sig utan, men för mig och för Fanny så har det en enorm inverkan på livkvaliten. Så idag slog mig tanken om avlivning. Är det ens rätt att tvinga på henne alla dessa restriktioner till ett liv som knappast kan anses värdigt för en bordercollie? Men jag kan ju inte ens tänka den tanken utan att börja gråta! hur ska man någonsin kunna ta det beslutet? Hon är ju min bästa vän och finaste lilla lyckopiller och jag kan inte föreställa mig en värld utan henne. Men jag måste ju inse att hon inte är frisk och aldrig kommer bli frisk.Så just nu känns det som vi kämpar förgäves med alla restriktioner.  Och jag blir så ledsen av att inte kunna ge henne ett bra liv. Jag blir så ledsen av att vara arg på henne hela tiden. Hon fattar jag ju ingenting. Jag har ju aldrig varit arg på henne innan och nu måste jag säga till henne många många gånger varje dag för att hon ska ta det lugnt. Jag har ju alltid älskat hennes busiga personlighet och att hon var konstant fylld med nya upptåg men nu får hon inte göra något längre och det värker i hjärtat av att inte kunna låta henne få vara glad <3
 
 

 
ANNONS
 
Ingen bild

Ellinor Bremsjö

16 mars 2015 21:42

Usch, vad jobbigt! Jag vet att du kommer göra vad som än blir bäst i slutändan <3 om du behöver prata eller kanske bara lite promenadsällskap så finns jag här :) Kram!

 
Annelie

Annelie

17 mars 2015 10:56

Hej! Jag känner inte dig eller dina hundar och vet inte vad som hänt med din bc men såg ordet spondylos och läste lite och tänkte bara säga att jag har en cavalier som fyller 13 snart och som haft otaliga sjukdomar och olyckor genom livet och det är helt sjukt att han fortfarande lever. Bland annat så har han spondylos. Fick väl det när han var några och år, började i ryggen, sen spred det sig och efter några år var hela skelettet ihopväxt, han är väldigt stel. Det var några perioder när han skrek om nätterna av smärtan när nerverna kommer i kläm och vi har flera gången varit på väg till veterinärn för att avsluta hans lidande, men på något sätt har han alltid klarat sig igenom dom svåra perioderna, svackorna som vi kallar dom, och nu har han inte haft en svacka på flera flera år. Veterinärerna estimerade att han skulle leva i ca 5 år, nu är han snart 13. Som sagt jag vet inte hur er situation ligger till men det kanske tröstar lite att veta att man kan leva ett bra liv med spondylos i exakt hela kroppen. Han gör allt som min sheltie gör, förutom möjligtvis springa längre turer med cykeln eller dra cykeln, men det har med hans ålder att göra, inte hans sjukdom. Dom sa först åt mig att sluta träna och tävla agility med honom, sluta gå i trappor osv. men vi fortsatte med agilityn och nästa år så sa dom att det nog var enda orsaken att han klarat sig. han var så pass musklad när allt detta började och vi fortsatte träna honom, inte alltför hårt utan mest för skojs skull, låg dock i klass 3, och här är han idag. Ligger i sängen bakom mig. Livsnjutaren själv.Han kunde inte heller gå på någon medicin då han inte klarade av medicineringen. Han har varit på dödens gavel ex antal gånger men har alltid vänt helt om och kommit tillbaka. Hoppas din bc också kan göra det.

http://deannife.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva-Karin - 28 november 2015 23:57


Av flera anledningar, för det första att jag inte lär mig hur jag ska instruera folk jag tränar med för att skapa en bra situation för Bell. Och för det andra att jag sen inte kan släppa dessa tankar när jag ska försöka sova. Så nu provar jag att skr...

Av Eva-Karin - 27 november 2015 13:35

Har funderat på att skriva många gånger men det har visst inte blivit av av olika anledningar. Iaf så har lilla Bell nu hunnit bli 7,5 månader gammal, hon är ungefär 50 cm hög och väger 14 kg och vi har flyttat tillbaka till Uppsala :)   Jag är s...

Av Eva-Karin - 28 september 2015 18:29

Ja så känner jag ofta efter promenaderna med Bell nuförtiden (dock inte alltid för vi har våra motgångar ibland oxå). Men idag har vi till exempel passerat förbi två barn i 4-5 års åldern som till och med kom fram rakt emot oss för de var så nyfikna ...

Av Eva-Karin - 8 september 2015 20:54

Ja de verktygen jag har fått för att jobba med Bells rädslor har börjat ge lite resultat och hon känns nu som hon börjar kunna hantera situationer som hon förut inte hade kunnat. Nu var vi till exempel precis ute för att kvällskissa och gick då förbi...

Av Eva-Karin - 3 september 2015 18:45

Ja just nu känns det som det går bättre och bättre med Bell, hon har blivit betydligt mognare och är därför lättare att kommunicera med, jag har fått fler verktyg och tydligare ideer på hur jag ska hantera henne och omgivningen och det känns som att ...

Presentation

Wenari's Lille Lotte

   Lotta är min första egna hund och en dröm som äntligen gick i uppfyllelse. Jag har längtat efter hund så länge jag kan minnas och Lotta är nog den bästa hund jag någonsin kunnat få. Hon var nästan 1,5 år när jag fick henne, men jag jobbade då på kenneln jag köpte henne från så har känt henne sedan hon var valp. Och bättre golden finns inte, hon är min trogna vän och stöd i livet. Hon följer med på alla upptåg och anpassar sig till vad vi än hittar på. Hon älskar att bara får vara med och om någon dessutom vill klappa henne är lyckan gjord.

WindAnn's Fanny

       

Fanny är född 2010-10-11 och flyttade in hos oss när hon var ca 3 månader. Det var kärlek vid första ögonkastet och hon förgyller fortfarande varje dag genom att bara finnas vid min sida. Sover hon blir jag varm ända in i själen för att hon är så söt och är hon vaken hittar hon oftast på något roligt upptåg som får mig att skratta. Hon är världens bästa träningskamrat vilken sport vi än väljer att prova på. Alltid lättlärd och älskar att träna. Bättre hund går inte att få!

Följ bloggen

Följ lottaskoja med Blogkeen
Följ lottaskoja med Bloglovin'

Senaste inläggen

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Fråga mig

2 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se